När jag gav Alma mellanmål hade jag på ”Efter tio” (heter det va?) med Malou. Inte så upphetsande kanske men igår var Caroline af Ugglas där och sjöng med delar av sin jättekör på 300 pers. Såg grymt härligt ut faktiskt. Blev nästan lite sugen på att vara med i kör när jag såg det. De sjöng Manu Chao. En kör med vanliga människor som sjunger vanlig bra musik. Inget trams.
( länk till originallåten )
Tänkte på det apropå att få ur sig grejer. Alla små konflikter behöver ju också få komma ut. Man kan ge mentala fuck you-tecken och knyta näven i fickan. Man kan bita ihop men till slut får man bara plats med ett visst antal knytnävar i fickorna. Då måste det ju komma ut?
Antingen kan man gå på fotboll och skrika ”h----------lvete” ihop eller kan man vara med i hennes kör och sjunga ”King of the bongo, king of the bongo bong”. Det är inte så stor skillnad egentligen. Efter att ha varit på väldigt många Gaismatcher har jag fått chansen att skrika ”h-lvete” ganska ofta.
Man kan ju variera sig. Och då kanske en kör är ett bra verktyg? Det kändes lite intressant att få ut det via musiken. Förr när jag spelade trummor var det väldigt skönt att göra något fysiskt. Kanske borde börja spela musik igen?
Det handlar ju bara om att få ur sig grejer. Antingen skriker man på en fotbollsarena eller så sjunger man i en kör. Man måste ventilera sig. Man kan ju faktiskt få ur sig konflikter genom att sjunga också.
Alla har vi väl skrikit som mannen på filmen när någonting gått ”snett”. Men personligen skulle jag nog ha svårt för att göra det offentligt. Ensam är okej. Men så fort det är folk med så är det en annan grej. Varför?
Jag tycker ju inte att mannen som missar tåget verkar dum i huvudet. Jag tycker ju bara att det är befriande att han skriker ut så. Andreas Belanner 720510-4862
Jag blir bara glad av att han gör så.
Undrar om andra skulle tycka så om jag gjorde likadant?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag ääälskar den låten!!!
Manu Chao på Kobra nästa vecka... missa inte!!!
Tack! Skall kolla det!
jag läste nyligen nånstans att det här att man måste släppa ut ilskan är en gammal "sanning". ibland räcker det kanske med en knytnäve i fickan å sen glömmer man å går vidare istället för att "släppa ut" det å låta det bli viktigare än det är.
men ibland måste man ju få bli arg, som mannen vid tåget, befriande.
Absolut, det funkar ju ofta med att trycka ned en knytnäve i fickan. Men det är ju sant att man kanske inte heller behöver göra det större än vad det är.
Skicka en kommentar